Nu är det påskrivet...

OK, Nu är det påskivet och jag är ägare av en bostadsrätt med inflyttning den 1 juli!! Det är ju snart!! Hmm vet inte om jag ska skratta eller gråta...

Det är lite grejer jag vill göra innan jag flyttar in, ska tapetsera om mitt sovrum och även sätta upp en fondvägg i Amandas rum. Tänkte att hon skulle få följa med och välja ut den själv. Lite nyfiken på vad det kan bli. Förmodligen blir det något gult eftersom det är hennes "aboritfärg" som hon så sött säger!
Till och med när hon kollar på kisset efter att hon har varit på dass så pekar hon och säger glatt "Mamma där är min aboritfärg!!"

Dock tycker jag att det är en jäkla skitfärg! Men vill ungen ha gult så ska hon givetvis få det gult! Eller kanske inte en helgul fondvägg men det kan få va lite gult i alla fall :/

Något som jag funderar mycket på just nu är hur man talar om för sin dotter att hennes mamma och pappa inte längre ska bo tillsammans! Att hon kommer få 2 hem och inte längre bo kvar i sitt hus!?!?! När ska man tala om det och HUR talar man om det för en 3 åring?

Hepp

Vann budgivningen..

Igår blev det klart!! Jag vann budgivningen!! Jag är nu ägare till en bostadsrätt i Tallhagen, eller snarare på tisdag när jag ska skriva på alla papper!
Jag blev glad för den var väldigt fin men det är väldigt ångestladdat så jag kan väl inte påstå att jag känner mig överlycklig på något sätt!

Nästa vecka kommer mitt älskade hus ut till försäljning! Känns förjävligt, mitt fina älskade hus!
Igår cyklade jag och Amanda ner till Skälby och mötte upp Anki och Kajsamaja. Känner mig så rastlös hela tiden och ville egentligen bara åka hem när jag kom dit. Är så nära till tårar hela tiden. Känner mig så jävla svag! Frågan är när det vänder...
























Min lilla godbit som blivit så stor..

Livet på en pinne..

Just nu känns livet svårt. Känns som om en kniv vrids om sakta och försiktigt inom mig, den tar inte död på mig men den gör jäkligt ont. Det sitter en klump inom mig som är tung, känns svårt att andas. Jag är ledsen, besviken och rädd. Känner ett totalt misslyckande. Jag skäms...

Tårarna finns bara en blinkning bort och jag gråter varje dag, känns fruktansvärt när man gör det men efteråt känner man en liten lättnad, en liten och falsk lättnad, för den kommer tillbaka!

Det värsta av allt är att veta att jag inte alltid kommer ha min dotter hos mig, att inte alltid kunna pussa på henne att inte alltid kunna trösta henne när hon är ledsen eller få skratta åt hennes tokiga upptåg. Hur ska jag klara att vara utan mitt älskade allt?

Att höra att de rätta känslorna inte finns kvar att han inte älskar mig mer känns hårt men samtidigt känns det så mycket lättare för mig att gå vidare. Det finns inget kvar här att hämta...det finns ingen kärlek kvar!
Vi är vänner och trots allt ger han mig stöd i allt det svåra, en kram när jag är ledsen, ett lyssnade öra när jag behöver prata.
Martin är en fin och underbar person och en fantastisk pappa men utan känslor för mig.

Snart är det bara jag och min älskade lilla skrutta kvar..

Heja Frölunda!

Julafton i bilder...

Granen är klädd..