Att lämna ett förhållande, vare sig det är för att man blir lämnad, eller om det är för att man själv vill lämna, så handlar det om rent och skärt mod. Lever man i en dålig relation, eller bara en relation som inte ger en något, och där det inte finns något liv, så måste man våga ta sig ur den. Ibland måste man ta sig ur en relation, även om killen är den bästa killen i hela världen, och som man skulle vilja leva lycklig med för all tid. För ibland går det bara inte. Och då kan man inte tänka att ”jag kommer aldrig hitta någon bättre än honom” och bita ihop, låta tiden gå och bygga ännu mer liv kring honom. Han må vara underbar, men kanske inte rätt för just dig. För hamnar hela tiden tankarna kring om man skall göra slut eller inte, så finns det ingenting att tveka på. För i en hellycklig och helbra relation hamnar inte tankarna kring om man skall göra slut eller inte, de hamnar kring hur dödsrädd man är för att det verkligen skall ta slut. Det finns så mycket tvivel, men ändå står det så klart. Man vet så väl innerst inne att det enda rätta är att avsluta det som finns mellan honom och mig.
Och då handlar det om mod.
Att våga lämna honom.
Att våga ligga tyst bredvid när han gråter så många tårar så att ett hav inte är nog.
Att våga gå därifrån, även om han bönar och ber om att du ska stanna.
Att våga förstöra honom. Att våga förstöra sig själv.
Att våga ligga ensam i sin säng och bara släppa ut allting.
Att våga ringa en vän, mamma, syrran och bara gråta hejdlöst i luren.
Att våga sova ensam och att våga möta den ändlösa tomheten.
Att våga sakna honom och att vägra smsa honom och säga att du inte klarar dig utan honom.
Att våga låta tiden gå, trots att det betyder att det verkligen är slut.
Och att våga låta det ta tid. För det tar tid. Och hur många vänner man än har som tar hand om en, så är man ändå ensam i slutändan. Det finns ingen som kan bära ens saknad. Och det finns ingen som fullt ut vet vad alla de där små egenheterna man hade tillsammans med honom betydde, och hur man saknar dem. Hur man saknar närheten och att få vara någon nära. Hur man saknar att någon verkligen är intresserad av vad man åt för mat idag, och hur ens dag varit. Och hur man saknar att vara två.
Det krävs mod för att våga förändra hela ens vardag och liv. Att avsluta ett förhållande är att avsluta en epok av ens liv. Det är att totalt slänga om varenda del av ens vardag. Och det är att ge sig ut på ett okänt hav, alldeles ensam.
Men till slut finner man sig själv sitta skrattandes tillsammans med några vänner, och man slänger en liten tanke på honom, och det gör inte lika ont längre. Det kan gå månader och år. Men till slut kommer det fantastiska ögonblicket till en. Och då vet man att man faktiskt kommit en bit på vägen. Man kan se skillnaden mellan hur saknaden kändes då den var outhärdlig och alldeles enorm, till att den nu känns hanterbar. Det kanske bara är en liten, liten skillnad, men med en så oerhörd betydelse. För det betyder att man faktiskt kommer må bättre och bättre. Och att det finns en väg ut. Man får helt enkelt tänka på det ögonblicket och förlita sig på att det kommer. Sen är det bara att våga. Modet är allt när det gäller att komma ur en relation. Vare sig det är för att man blir lämnad, eller om det är för att man själv vill lämna.
Så hitta modet....
1 vecka sedan