Just nu känns livet svårt. Känns som om en kniv vrids om sakta och försiktigt inom mig, den tar inte död på mig men den gör jäkligt ont. Det sitter en klump inom mig som är tung, känns svårt att andas. Jag är ledsen, besviken och rädd. Känner ett totalt misslyckande. Jag skäms...
Tårarna finns bara en blinkning bort och jag gråter varje dag, känns fruktansvärt när man gör det men efteråt känner man en liten lättnad, en liten och falsk lättnad, för den kommer tillbaka!
Det värsta av allt är att veta att jag inte alltid kommer ha min dotter hos mig, att inte alltid kunna pussa på henne att inte alltid kunna trösta henne när hon är ledsen eller få skratta åt hennes tokiga upptåg. Hur ska jag klara att vara utan mitt älskade allt?
Att höra att de rätta känslorna inte finns kvar att han inte älskar mig mer känns hårt men samtidigt känns det så mycket lättare för mig att gå vidare. Det finns inget kvar här att hämta...det finns ingen kärlek kvar!
Vi är vänner och trots allt ger han mig stöd i allt det svåra, en kram när jag är ledsen, ett lyssnade öra när jag behöver prata.
Martin är en fin och underbar person och en fantastisk pappa men utan känslor för mig.
Snart är det bara jag och min älskade lilla skrutta kvar..
